Ljusglimtar i mörkret
Hemma igen, i grådasket. Färglösare kan det knappast bli! Vilken tur då att man har så många nära och kära som lyser upp tillvaron. Vad härligt det är att komma hem och vara efterlängtad! Och vilken tur att det finns de som verkligen undrar hur vi haft det och som vill lyssna på våra många och långa reseupplevelser.
Vi rivstartade vår vardag med mycket jobb och en aktiv helg. Igår förgyllde två mycket trevliga familjer vår lördagskväll. Vi bjöd på middag och hade en riktigt kul kväll. Inte bara trevligt, som en av gästerna uttryckte det, utan väldigt mycket skratt. Jag tror verkligen på ordspråket "ett gott skratt förlänger livet". Det gick åt lite för mycket vin och blev lite för sent, men vad gör det när man har så kul???
Vi lever gott på våra varma minnen från Thailand, och jag vet att vi kommer att göra det lång tid framöver. Och när jag längtar efter barnen på jobbet, så tänker jag på Oscars värmande kommentar i Thailand, när jag uttryckte min sorgsenhet över att inte räcka till: "Mamma, du behöver inte bekymra dig. Du är världens bästa mamma, precis som du är. Vi klarar oss fint!"
Kloka underbara Oscar!
Svart bälte i shopping
Var ska jag börja? Det känns som om vi gjort hela Bangkok på lite mer än 48 timmar. Inte konstigt att den härliga gårdagskvällen ebbade ut i ett familje-praktgräl. Det tar på krafterna att vara i den här pulserande kaos-staden och vi har dessutom varit tillsammans i mer än två veckor. Dygnet runt. Så en liten rensning av luften var välbehövlig. Men i morse vaknade vi som fyra nyponrosor, redo för ännu mer shopping och sightseeing. Temperaturen var dock extremt hög, så templet gjorde vi nog på 30 minuter. Både Oscar och Lovisa var alldeles röda i ansiktet av värme och ville bara hem till vår underbara hotellpool. Och vi tackade inte nej, så ett par timmars laddning vid poolen gjorde att vi sedan orkade med Weekend Market - världens största marknad. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket folk och konstiga saker som såldes på denna marknad. Vi fick ganska snart panik igen och tog oss snabbt till ett varuhus med air-condition....
Vi har som sagt hunnit med massor här i Bangkok. Julklapparna är färdighandlade, vi har åkt skytrain, tuk.tuk, taxi, ätit enkel, ätit lyxigt. Medvetet hade vi undvikit att ta reda på vad buffén på Hotel Oriental kostar, så notan efter en magisk kväll på deras terrass (och drinken på Ban Yan Trees's takbar utomhus 196 meter upp i luften) vid floden blev lite av en chockupplevelse. Känns som det kostade lika mycket som resten av restaurangkontot på den här resan.... Men det blir ett minne för livet. Liksom de gånger vi blivit grundlurade av dessa lömska thailändare. Sånt man kan skratta åt i efterhand men som inte är så roligt just för stunden!
Bangkok har varit en underbar avslutning på denna fantastiska resa! Vi längtar redan till nästa familjeäventyr.
Lite pixelminnen från Koh Mak
Enkel livsstil
På lilla Koh Mak finns inte mycket till kommersiellt utbud. Faktiskt typ ingenting. Men det viktigaste finns, som tak över huvudet, underbar mat och sällskapet av min härliga familj. Mycket mer än så behöver man egentligen inte. Gårdagen gick mest ut på att såsa runt, ta lite massage, upptäcka ön lite till, äta och bada.
Idag åker vi tillbaka till den större ön Koh Chang, bara för en natt, för att sedan åka vidare till Bangkok. Nedräkningen har börjat...
Ny plats att minnas
Så har vi kommit till den lilla ön Koh Mak, cirka en timmes båtfärd från Koh Chang. En ganska liten, men mycket vacker och charmig ö. Vädret har väl varit lite si och så idag, men vi har ändå fått njuta av desto vackrare miljö. Igår kväll avslutade vi vår vistelse på Koh Chang och Kai Bai Beach med ytterligare en kalasgod middag på mysiga Porns. Det var en alldeles underbar kväll med en solnedgång som vi kommer att minnas för alltid.
Tyvärr är det lite problem med internetuppkopplingen här på lilla Koh Mak, så bilder får jag komplettera med så snart det fungerar. Under tiden kan ni hitta bilder på Facebook.
Ord känns överflödiga
Men jag kan säga att vi kommit in i lunken rejält. Så pass att vi sicksackar mellan maneterna i havet och ormarna i trädgården....
I morgon går färden vidare till Koh Mak.
Bajskorvar som vedträn
Klockan tio på förmiddagen blev vi hämtade av en bil som tog oss till en elefantlodge. Det var länge sedan jag var så pirrig för något. Inte ens när jag skulle åka fritt fall tilt. I Sverige känns allt så säkert och tryggt men här är allt lite hipp som happ. Lovisa skulle absolut rida med pappa (det är han som gäller när det är något läskigt på gång där det kan tänkas behövas muskler - det är bara det att han såg lika livrädd ut som jag...) och jag och Oscar fick "åka" tillsammans.
Det började med att vi fick klättra upp i typ ett torn för att överhuvudtaget kunna komma upp på elefanterna. Sedan, tro det eller ej, spände de fast oss med ett bilsäkerhetsbälte i stolen. Då blev jag ännu mer skakis. Om man inte har säkerhetsbälte i bilarna, hur farligt måste det då inte vara att rida elefant?? Och vad gör jag om elefanten börjar skena och skrika och ha sig? Många planer smides i huvudet, på olika möjliga scenarion som skulle kunna uppstå...
Det var verkligen inte sådär turistigt som man skulle kunna tänka sig, utan det var verkligen våra två elefanter som traskade iväg ihop in i regnskogen. Det var nästan den största behållningen - att få komma in i denna djupa regnskog i hettan, bland äkta lianer. Christoffer och Lovisa såg också en riktigt giftig stor orm precis bredvid sin elefant längs vägen.
Det som var mest misslyckat av allt var att jag glömt ladda kameran, så tre bilder var vad jag fick med som minne. Tyvärr kunde jag inte dokumentera när de modiga killarna i familjen, i slutet av turen, red "barabacka" ner i vattnet och badade med elefanten. Det var fantastiskt att se hur de badade tillsammans och elefanten dök ner med hela kroppen och huvudet, sprutade vatten med snabeln och var alldeles lycklig. Mindre fantastiskt var de extremt stora bajskorvar som elefanten la av i vattnet....
Det här var verkligen ett minne för livet. Efter det här äventyret fick vi åka "hem" till vår lilla strand och ta igen oss med massage, paraplydrinkar och sedan lite shopping!
PS. Vi hälsade extra mycket till elefanterna från Matilde och mormor, precis som vi lovat!
Vad hände med engelskan?
Igår kväll gick vi barfota i strandbrynet tills vi kom till en avlägsen plats längst ut på udden. Det heter Porns Bungalow och har en alldeles fantastisk restaurang. Det var svårt att ta bra bilder i mörkret, men på plats lystes den spektakulära miljön upp av lyktor och levande ljus. Vi satt runt ett bord på golvet och njöt, ännu en gång, av billig mat som smakade utsökt!
Idag hamnade vi på en riktig "hippie"-del av Koh Chang. Musik, vita stränder och skön stämning. Där åt vi lunch innan vi avslutade beöket med dopp i havet.
Men höjdpunkten idag var massagen och att se Lovisas lycka över att få hela håret flätat.
Vi har fortfarande roligt åt Thailändarnas engelska och man blir inte bättre än sin motståndare. Idag när min massör tappade balansen och trillade lite över mitt ben sa hon: SOLLY! Och vad svarar jag då? Jo: -NO PLOBLEM!
Hängslen och livrem
Vi lämnade paradisön Koh Samet igår efter fem underbara dagar. Hotellet var fantastiskt och vi rekommenderar det varmt till alla! Oscar som är ganska lättimponerad av kändisar (liksom sin mamma) blev riktigt mallig när han fick veta att svenska kungen och drottningen varit på hotellet och badat i samma pool.
Taxifärden till Koh Chang tog ca två timmar och började inte så bra. När vi installerat oss i bilen, med en tandlös thailändare till chaufför, och skulle sätta på oss bältena så fanns det förstås inga bälten. När vi frågade varför så fick vi ett flummigt svar på thailändska att man kunde hålla i sig om det hände något....
Jag ville självklart byta taxibil men blev nedröstad av hela familjen, så det blev till att göra hemmasnickrade bälten.
Taxifärden började rätt bra, men gick ganska snart över styr. På en mycket olycksdrabbad väg, enligt hörsägen, som slingrade sig upp över ett berg satsade han på att köra om i en skarp kurva. Då blev mamma Eva-Lotta ilsken och sa till på skarpen, och då lugnade han ner bilkörningen i några minuter. Så där höll det på.
Väl framme visade det sig att vi kom till hotellet en dag för tidigt, men det gick att ordna. Rummet vi skulle ha låg på den mörkaste delen av trädgården och hade utsikt mot sopor. Så det blev till att byta, och det slutade rätt bra även om det var svårt att leva upp till upplevelsen på Koh Samet.
Här fanns det varningsskyltar uppsatta i trädgården att se upp för fallande kokosnötter, eftersom det blåste rätt bra igår, och likaså varningar för farliga strömmar i vattnet. Och när vi badade stötte vi direkt på läskiga maneter. Det var faktiskt lite svårt att acklimatisera sig till den nya platsen men nu börjar vi komma in i lunken. Dagens höjdpunkt var solklart elefantungen som kom och badade vid vår strand. Den var oerhört söt, lite skadad och lämnad kvar av sin mamma som blivit dödad i tjuvjakt. Koh Chang betyder just Elefantön och vi ska självklart rida på elefanter en dag.
Efter några upplevelkserika dagar i Thailnad kan jag lätt konstatera att thailändarna inte ser lika allvarligt på livet. Här åker man utan säkerhetsbälte i bilen, fyra personer på moppe utan hjälm, sätter sig gärna under en palm vars vajande trädkrona dignar av kokosnötter, kör om i kurvor - listan kan göras hur lång som helst. Som svenks vill jag ha bälten, hjälm och garantier. Frågan är bara vilket som är sundast?
Så mycket bättre - när vi är tillsammans...
"No wolly, madaaaam, no waves!" Vinden friskade på rätt bra idag, och solen sken. Eftersom vi vet att Lovisa's bästa gren INTE är att åka båt, så ville vi försäkra oss om att det inte gick för höga vågor på havet. En hel dags öluffande med höga vågor skulle ge oss problem resten av resan, om Lovisa blev (om möjligt) ännu mer rädd.
Men det tog inte lång tid innan vi insåg att vågorna var höga. I början blev Lovisa lite spak, men vi hade bra flytvästar och han som körde båten var i klass med storebror, så hon blev snart lite kaxigare. Dessutom var det varmt i luften och vattnet som ibland sköljde över oss ännu varmare.
Vi är glada att vi gjorde utflykten. Det är sådant som vi fick uppleva idag som ger minnen för livet. Snorkling bland massor av färgglada fiskar, utan en massa färgglada turister vid sidan om. Öde stränder och smarrig lunch som båtkaptenen tillagade vid en av öarna. Vi avslutade utflykten med att besöka fiskmarknaden där vi, med livet som insats, fick titta på alltifrån Nemo-fiskar till två meter långa sköldpaddor och hajar. Alla livs levande.
Koh Samet har överträffat våra förväntningar. Vi har fått en inblick i hur de verkligen lever här. Ingenting är anpassat efter turister, hela ön är en nationalpark och den enda trafik som finns på lergatorna är taxiflakbilar och mopeder. Nu är det väl drygt 10 år sedan Christoffer och jag var här sist, men Koh Samet är ändå mer oexploaterat än vad Phuket var då. Men borta verkar longtail-båtarna vara. Ersatta med snabba motorbåtar. Synd, tycker jag, även om jag inte skulle velat sitta i en longtail-båt just idag....
I morgon bär det av till Koh Chang. Och där vet jag ingenting om hur internet-uppkopplingen fungerar. Så, kanske på återhörande....
Mycket skratt!
Den här dagen har fortsatt i lugnets tecken. Jag sov extremt dåligt i natt. Allt som kunde bli fel blev fel. För varmt, för kallt, man som snarkade, barn som gick fram och tillbaka, kissande, konstiga ljud, skrikande grodor, mardrömmar. Ja, jag vet inte vad som flög i mig.
Men efter en LÅÅÅÅNG frukost, pallrade vi oss till solstolarna under palmerna, trotsade molnen och njöt av bra böcker, spel, snorkling och lek. Det är så härligt att bara få vara tillsammans. Vi har så kul ihop. Humor! Skrattar åt Thailändarnas märkliga kommentarer. Som när vi frågade efter vilka DVD-filmer man kunde låna (vi hade läst det i broschyren på hotellrummet), så svarade hon: "I am sooo solly, madaaaaaaaam, we don't have today". Så då frågade jag när de trodde filmerna skulle finnas? "Maybe in two-three mooooonths, I don't know. Solly, madaaaam".
Eller när vi skulle betala middagen och vi skulle utnyttja erbjudandet om en gratis pizza. Så kom servitrisen fram och frågade vänligt vilken pizza vi ville ha gratis? Mitt svar: "Den som är dyrast". Hennes svar: "No ploblem, madaaaaam. Are you sure the most expensive for fleeeee?" Den frågan hade vi aldrig fått i Sverige. Där är alltid det som är billigast gratis. Så gulligt här!
Sådant skrattar vi MYCKET åt!
Sen är jag så fascinerad av hur ociviliserat det är här!!!! Fantastiskt att få uppleva den här delen av världen. I kväll har vi njutit av middag direkt på den lite större stranden i byn bredvid. Kvällsdopp, lyktor, kall öl, Thai-mat och tokig bilfärd på flak!
Äventyret har börjat!
Vi sitter nu samlade runt middagsbordet på vårt mysiga hotell, och konstaterade just att det var ca sju månader sedan vi bokade den här resan. Och nu är vi äntligen här. Resan gick som på räls. Höjdpunkten var faktiskt den mysiga middag vi åt på "nya" Arlanda-terminalen. Vi hade tagit oss gott om tid för både middag och shopping i lugn och ro.
Planet vi flög med var nytt och fräscht och till barnens stora förtjusning fanns TV-skärm till varje stol, med både musik, TV-spel och massor av filmer att välja mellan. Dock får vi nog mer användning av det på v
ägen hem, för vi hade ju en nattflight hit och vi sov alla som stockar. Till och med jag!
Men nu är vi här, på ön Koh Samet. Vi njuter av god mat, nya dofter och en alldeles "egen" liten vacker vik. Det är så underbart tropiskt här, och alldeles oexploaterat fortfarande. Idag skulle vi ta "taxi" in till civilisationen och den lite större stranden, för lite shopping. Det blev en rolig upplevelse, för de så kallade vägarna var av trampad jord med stora håligheter i efter allt regnande som drabbat Thailand den senaste tiden. Väl inne in "staden" så var det mest skjul och gaturestauranger. Oscar som hade sett fram emot lite shoppande blev alldeles tyst i säkert en timme. Christoffer och jag konstaterade att Oscar är inte så mycket för oordning, kaos och "billigt". Men han försökte hålla god min, och verkade mer nöjd när vi fick njuta av en timmes massage under palmerna på stranden. Vi fick massage hela familjen samtidigt, på rad. Priset? 40 kronor per person. Det var så härligt!
Efter det njöt vi av Thai-mat på en strandrestaurang. Priset? 10 kronor per person.
Resan har börjat strålande, även om vädret idag kanske inte varit just så. Lite mulet men 30 grader, och alldeles lagom start. Men i morgon hoppas vi på mer sol!
Det går utför med bloggen...
Men så här dåligt trodde jag inte att det skulle gå. Men jag får helt enkelt sänka ambitionsnivån för en stund. Just nu är det för mycket i mitt huvud och för få minutrar på dygnet för att få till bloggandet. Men var tålmodig. Ambitionen finns, liksom en splitter ny kamera som ska ge er finare bilder att titta på också.
Det här helgen har gått i tennisens och svärföräldrarnas tecken. Stockholm Open på lördagen, med siktet inställt på favoriten Federer. Mina blickar fastnade på Federers extremt vältrimmade kropp, och på en och annan kändis. Mest konfunderad var jag över att Johan och Leoni Perssons son, ca tre år gammal, satt prick still i sina föräldrars knä i två HELA matcher! Vad hade de för superknep? Det klarade inte ens våra barn, sju och tio år gamla. Barnen fokuserade mer på våra Iphones än på tennisspelet (och på att springa och köpa saker i kioskerna), men Christoffer gjorde väl lite valuta för biljettkostnaden och följde matcherna med stort intresse.
Och som sig bör efter tre middagar med tjocka släkten, sitter jag här med bautastor mage och proppmätt som aldrig förr. Kanske kan jag springa lite barfotarundor på stranden i Thailand nästa vekck? Förlåt, men jag var tvungen.
Veckans "Novait"
Tänk att vår lille kille har fått fritidsgårdens finaste utmärkelse två gånger redan! Och han är den ende på hela "Nova" som fått utmärkelse TVÅ gånger. Första gången var motiveringen: "För att du bidrog till att diskandet gick som en dans efter bakstunden, och visade att det faktiskt kan vara riktigt kul med hushållssysslor".
Andra utmärkelsen fick han denna veckan: "För att du gav dina kamrater spontan och skön fotmassage och bidrog till att visa att det är givande att vara generös".
Jag säger bara: PAPPAS POJKE!
Jag lever! Typ.
Förlåt! Vart tog jag vägen? Det är nog många som undrar denna vecka. Jag har kastat mig rätt in i nya äventyr på Proffice, som visar sig vara en organisation med högt tempo och extremt kompetenta OCH lättsamma människor. Jag tror jag kommer att trivas. Barnen frågade efter första dagen om de varit snälla mot mig på nya jobbet. Och visst har de det! Och igår när jag kom hem sent och kände mig alldeles snurrig i huvudet av all information, sa Lovisa så klokt. "Mamma, det kom bli bra ska du se".
Hela gulliga familjen och omgivning ställer upp på det här som faktiskt är en stor omställning för oss alla i familjen. Fantastiskt! Och i morgon ska jag uppleva en äkta härlig fredagskänsla. Och hämta barnen lite tidigare.
SOV GOTT!
