Familjespel
Om vi varit i Skåne i 150 timmar, så har ca 125 av dem tillbringats i soffan vid TV och spel. Jag älskar att spela spel med familjen, alla är engagerade, närvarande och vill vinna. Och om jag säger att vi har en dålig förlorare i familjen så vet ni nog vem jag menar. Det finns nämligen en liten tjej som ÄLSKAR när hon leder, men som inte vill vara med längre när hon ligger sist.
Jag läste förresten i tidningen mama idag om att det finns två typer av barn - hund och katt. Och jag kan tala om att vi har en av varje. Hunden vill gärna vara omtyckt av alla, delaktig, anpassar sig, stå i händelsernas centrum, är lojal och sätter andras intressen före sina egna. En katt säger vad hon tycker, har sin egen agenda, söker sällan bekräftelse, sätter sina mål framför andras och försöker inte vara till lags - lite kul.
Ett nytt roligt spel som vi gav till barnen i julklapp är Cranium (familjeutgåvan) som går ut på att lösa olika uppdrag, sjunga, göra med lera, charader mm. Och ikväll spelade vi gamla hederliga Memory, som slutade med skrik, tjut och skratt. Och Patiens har fått revival här nere, och med risk för lite pensionärsvarning så är det riktigt kul!
Men nu börjar Skånevistelsen lida mot sitt slut, och i morgon bär det av till Göteborg ett par dagar innan vi avslutar vår lilla Sverigeturné med nyår på västkusten hos Martin och Linda tillsammans med familjen Svensson.
På återseende 2010 - jag önskar verkligen alla ett hälsosamt och fint nytt decennium!
En julhelg i lugnets tecken
Nog för att jag visste att vi skulle ha en lugn julhelg. Helt enkelt är det ju så att jag efter en liten operation inte får anstränga mig. Men detta i kombination med all denna onyttiga julmat och julgodis får mig att känna mig absolut sprickfärdig. Jag är van vid att röra mig mycket, motionera och vara aktiv - speciellt under perioder med mycket mat som på semester till exempel. Och när jag inte rör mig tappar jag också karaktären att avstå godsakerna, för det känns ju ändå helt förstört. I morgon kommer jag skita i mina förbud och ge mig ut på en längre promenad i alla fall!
Christoffer dock, har bara fått julklappar i hälsans tecken från mig. För nu börjar det bli HÖG tid att börja träningen inför Vasaloppet. Min tanke var förstås att med proffsiga sportkläder borde det bli desto roligare. Det är nästan så att jag lite går och hoppas på en 40-årskris hos Christoffer. Den borde väl komma nu snart? Jag tänker mig att han ska börja träna och bli sådär super hälsosam. Men jag tror nog jag får lägga ner de tankarna, för Christoffer hade inte hunnit ta av sig träningskläderna idag förrän han tog en Japp, och följde upp med några klunkar Pepsi....
Julen verkar fortsätta i lugnets tecken, och jag njuter faktiskt ändå i fulla drag. För även jag kan tycka att det är skönt att slippa ha träningstankarna hängande över mig. Känns bara lite ovant.
Christoffer dock, har bara fått julklappar i hälsans tecken från mig. För nu börjar det bli HÖG tid att börja träningen inför Vasaloppet. Min tanke var förstås att med proffsiga sportkläder borde det bli desto roligare. Det är nästan så att jag lite går och hoppas på en 40-årskris hos Christoffer. Den borde väl komma nu snart? Jag tänker mig att han ska börja träna och bli sådär super hälsosam. Men jag tror nog jag får lägga ner de tankarna, för Christoffer hade inte hunnit ta av sig träningskläderna idag förrän han tog en Japp, och följde upp med några klunkar Pepsi....
Julen verkar fortsätta i lugnets tecken, och jag njuter faktiskt ändå i fulla drag. För även jag kan tycka att det är skönt att slippa ha träningstankarna hängande över mig. Känns bara lite ovant.
Är jag 38 nu?
I ganska många år nu har jag haft svårt för att hålla reda på hur många år jag är, när någon frågar. Måste genast börja räkna från året jag är född, upp till 2000, och sen lägga på till vilket år det är nu - ja ni vet (eller kanske inte?). Men nu är jag i alla fall 38 år och det känns riktigt bra när jag tänker efter. Jag tycker det här är en skön "avdelning" i livet.
Gårdagen började med skönsång i tre olika stämmor (och alltid: ja, må HAN leva, inte HON). Ja, det började faktiskt inte så. Utan det började redan i ottan med två otåliga barn som tyckte det var dags att sjunga. De var så spända över den stora överraskningen de hade inhandlat på ett kvällsuppdrag med pappa. Själv tyckte jag att jag var värd en sovmorgon så jag hänvisade dem vänligt till snarknisse.
Dagens stora överraskning (jag hade dock mina misstankar, för om det något min käre man inte är bra på så är det att smussla eller hålla presenter hemliga) var första paketet inslaget i rosa papper med vita hjärtan - en I Phone. Nu slipper jag känna mig från stenåldern på alla möten. Dessutom kan jag ha jobbet i fickan var jag än befinner mig. Passar mig som handen i handsken.
Med tanke på alla fina presenter jag fick skulle man kunna tro att jag fyllde jämnt. Och även om jag faktiskt älskar presenter, så var det dagen som helhet det jag kommer att minnas: från skönsången och att få komma ner till tänd brasa och scones med MASSOR av snö ute till värmande glögg hos lillebror och flickvän till själva avslutningen av dagen - på restaurang med mina 14 närmaste familjemedlemmar. Underbart, och vilken god idé av mig att låta födelsedagsbarnet få vila från köket. Det hoppas jag fler i familjen kopierar!
Det finns ett bildbevis från dagen. Bilden togs på mitt nyvakna ansikte med håret på skaft - jag besparar er det!
Stämningsfull avslutning
Jag var egentligen lite sur, och tyckte att det var ovanligt dåligt och klumpigt av skolan att vara för sent ute för att boka kyrkan till skolavslutningen. Vanemänniska som jag är så tyckte jag att så har det ju varit i alla år - att vi samlas på skolan och går fackeltåg till kyrkan, där det högtidligt bjuds på sång och uppträdande.
Men idag skulle vi alltså inte vara i kyrkan, utan det var skolgården som gällde. Så det var helt utan förväntningar som vi traskade uppför backen till skolan i morse. Oscar orolig för att de inte övat tillräckligt på sångerna, och Lovisa full av längtan till att få gå först ut på skolgården tillsammans med en klasskompis.
Skolpersonalen hade tänt mashaller, facklor och eldar. Barnen sjöng fina jul- och nyårssånger, läste dikter och bibeltexter, rektorn höll tal och det avslutades med ett lagom stort fyrverkeri - till allas stora överraskning och förtjusning.
Inramningen för dagen var ju fantastisk. Sol, massor av snö och minusgrader. Och alldeles vindstilla. Applåder i form av tjocka vantar som klappades ihop (och som förde tankarna till alla slalomtävlingar jag varit med i och det var dags att gå fram och hämta sitt pris; alla fick ju pris). Barnen sprang emot oss med lycka i blicken för nu var det dags för jullov. Och det har jag och barnen firat med att träffa tomten på NK och beskåda de fantastiska skyltfönstrena, den berömda NK-julskyltningen. En väldigt härlig och minnesvärd dag!
Vår medvetna kille
Ja, för kille börjar han bli. Håller han på att lämna pojkstadiet? Nio år och ihop med en ny tjej i parallellklassen, häng på jeansen och har börjat tjata om att han vill gå på gym (då blev jag faktiskt lite orolig....).
Jag förstod att det var någon ny kärlek på gång, när han började planera och lägga fram kläder kvällen innan skolan. I fredags skulle han lägga fram kläder för måndagen! Och så pussar de varandra i skolan. Det gjorde väl ändå inte vi i trean? Märkligt att barn idag ska vara så tidiga med allt. Hur mycket ska de hinna med i sina liv?
I vilket fall som helst, så kan jag inte tänka mig en goare kille än Oscar att vara ihop med!!!
PS. Häromdagen när Lovisa frågade vad en chef gör på ett jobb, svarade Oscar: "Det är den som jobbar mest". Intressant reflektion.
Jag antog utmaningen
I lördags var barnen och jag på en liten utflykt till Klätterverket i Sickla. Lite pirrig var jag när jag steg in i klättringshallen medan Oscar genast började bete sig som en spindel längs väggarna. Fascinerande och imponerande att se hans mod och envishet!
Jag själv började med en enkel led, säkrad med sele och en mycket vänlig instruktör som peppade mig. Det var lite som en förlossning (ja, kanske lite överdrivet då) där instruktörerna i stället för barnmorskorna coachade mig genom utmaningen och fick mig att känna mig som en riktig hjälte som klarade det. Dessutom fick jag lovord efteråt: jag var smidig, mjuk, stark och modig. Jag bestämde mig för att ta det som komplimanger istället för en säljinsats på befintlig kund....
Lovisa tappade dock modet så fort jag betalt (150 kr per person!). Efter lite dividerande med mig själv beslöt jag mig för att peppa henne att försöka; för jag vet ju så många gånger som hon vågat något hon tvekat inför, och sedan blivit så stolt och lycklig för att hon sedan klarade det. Just när jag stod och övertalade henne som bäst kom en instruktör fram och rättade mig och sa att "här tvingar vi ingen att klättra, du gör precis som du själv vill" vilket resulterade i att jag kände mig som en usel mamma för en stund. Jag fick i alla fall en bild på henne också när hon klättrade sina två små steg på barnväggen.
En helg i lucias tecken
I många år har vi haft en tradition att våra barn, tillsammans med sina kusiner, lussar för gammelfarmor Eda. Nu var det några år sedan min farmor gick bort, men varje år tänker jag på henne och hur mysigt det var att åka och lussa för henne, och göra henne glad. Barnen var alltid uppspelta och älskade att springa av sig i korridorerna på servicehemmet. Barnen bjöd på blygt framträdande och sen blev det godsaker.
Igår fick vi se barnen uppträda med sina klasser, och vi fick en dubbeldos av lussestämning. Men det gav bara mersmak så jag tänkte ta med mig barnen i helgen till kyrkan. Oscar och Lovisa älskar att gå i kyrkan, och jag tycker det är något så fridfullt och harmoniskt med det, så jag har bestämt mig för att vi ska försöka göra det lite oftare. I stället för att gå på meditation, avslappningskurser och yoga kan man faktiskt bara få sitta i kyrkan och lyssna och njuta.
Nobeldagen i skolan igår hade varit mycket lyckad. Barnen var uppklädda från topp till tå, blev serverade en trerätterslunch av lärarna och hade högtidlig prisutdelning. Och statsministern (!!) var där, berättade Lovisa. Ja, det visade sig senare att det var rektorn....
Två trötta barn somnade som stockar efter en innehållsrik dag med mycket anspänning!
Idag har vi julmys på Moments
Visst finns det fördelar med att vara egenföretagare. Som idag, då jag bestämt att det är dags för lite julmys. Och då har jag slagit två flugor i en smäll. Dagen börjar med en mysig julfika med en av mina kunder, och fortsätter med lite julklappsshopping på stan.
Klockan 16 börjar första lussefirandet. Då är det Lovisa och hennes klass som ska skönsjunga gulliga luciasånger för alla föräldrar. Vi har en extremt laddad tjej här hemma och förutom att hon kan vartenda ord i sångerna, så kan hon ALLAS julverser utantill. Jag som tyckte att hennes egen vers var nog så komplicerad för en sexåring: "Månen vandra sin tysta ban, snön ligger vit på fur och gran". Hon har också full koll på vad fröknarna ska säga mellan sångerna. Ja, kort och gott - jag är inte direkt orolig för att hon inte ska hänga med idag.
När vi avklarat första lussefirandet, så fortsätter vi till Oscars luciatåg som börjar kl 18 (middagen idag får helt enkelt bli lussebullar och andra gosaker...). Vår lilla kille är av den lite känsligare och oroligare typen, så han har de sista dagarna ältat om de verkligen har tränat tillräckligt och funderar mycket på hur det kommer gå....
När kvällen lider mot sitt slut kommer vi ha fyllt på julstämningsdosen ordentligt! Dessutom är det ju Nobeldagen, och även det firas i skolan med avslutning på deras tema Nobel som de haft under terminen - det blir prisutdelning och fin Nobellunch med trerätters och allt med fröknarna som servitriser. Vilken dag!
En mysig vardagsmorgon
Jag drömde att det var en häst som slickade mig på armen med sin sträva tunga. Men i själva verket var det Christoffer som kliade mig på armen så att jag skulle vakna. Det var så skönt att vakna efter en god natts sömn, och den här morgonen såg jag fram emot att se barnens reaktion på innehållet i deras julklappskalender.
Extra spännande blev det eftersom de igår kväll kommit och visat mig paketet som låg i nummer 8, och som var i form av en klubba. Det gick ju, mycket riktigt, inte att ta miste på att det måste vara en klubba. Så jag anordnade en liten egen kupp mot barnen efter de gått och lagt sig. Istället för att öppna det förväntade paketet i kalendern, låg där i morse en lapp som jag skrivit med texten:
Idag ska du leta efter ett rött paket på övervåningen. Paketet hittar du om du letar:
Fågel
Fisk
Mittemellan
I paketen hade jag slagit in lite större presenter som inte fick plats i kalenderluckan. Ja, jag är rätt nöjd med den här kuppen och känner mig som en ovanligt kreativ och härlig mamma. Men den största behållningen var utan tvekan att se barnens iver och glädje över denna lilla vardagsöverraskning!
En son som ropar och ropar
Sitter och myser i soffan och njuter av en lussebulle och varm choklad. Tänkte skriva ett inlägg på bloggen, och reflektera över dagen. Men jag har en rädd och orolig liten pojke där uppe som inte kan sova, så nu går jag upp och gör honom sällskap. Det känns inte så dumt det heller för jag är trött och myser gärna med Oscar just nu. Så god natt och tack för dagen idag.
En hederlig gammal parmiddag - fast med barn....
Det var ett äventyr för barnen att åka tåg och tunnelbana in till middagen igår, som ägde rum mitt inne stan. I en fin lägenhet (eller ska man kanske säga våning?) större än vårt hus (kanske inte säger så mycket) bjöds det på en tre-rättersmeny i sällskap med en ny Lidingöfamilj. Det vill säga, tema Lidingö.
Vad underbart det är att få sätta sig ner och bli bjuden på middag med trevliga människor runt bordet. Och barnen har blivit så stora så de skötte sig nästan själva. Kvällen började dock med en liten knäckande detalj. Värdparet berättade att de just varit och vaccinerat sig för de skulle åka till Afrika i januari.... Och jag kände på mig direkt att de skulle åka till stället som jag drömmer om - Kinendo Kwetu i Kenya. Och tror ni inte att av alla ställen som finns i hela jäklans Afrika så ska de åka till - ja, just det, Kinendo Kweto. Och inte nog med det - de har fyra veckor tillgodo där, för hela familjen, tack vare att Jocke (pappan) gjort deras broschyr. Så jag var snabb och lägga bud på de två veckor som de inte ska utnyttja nu i januari. Vi får väl se hur det blir - men jag drömmer vidare....
Stockholm vs Landsort
Större delen av den här dagen har jag arbetat med lanseringen av en ny guidebok om långfärdsskridskor. Det har inneburit många kontakter med lokalpress, eftersom boken handlar om skridskor i Östergötland.
Vad som slog mig idag, var det annorlunda bemötande jag fick från lokaltidningarna jag kontaktade om man jämför med ett samtal till en stockholmsredaktion. Alla jag pratat med på lokalredaktionerna har tagit sig tid att lyssna, verkat genuint intresserade och tackat för att jag hörde av mig. Till skillnad mot de snorkiga stockholmsmedarbetarna som verkligen inte har tid och alltid verkar oerhört upptagna och ointresserade. Konstigt, tänker jag, eftersom det borde vara deras jobb att lyssna till vad som händer i omvärlden (ja, nu kanske inte en skridskobok är den världsnyhet men ändå...).
Det har varit ett sant nöje att vara i kontakt med alla landsortsbor idag och jag undrar också om det kanske är mycket trevligare att bo i en liten stad. Idag blev jag lite sugen att flytta från "snobbriket" faktiskt.
PS. Boken är för övrigt en jättefin guidebok och en perfekt julklapp till någon som gillar långfärdsskridskor!
Vad är väl en kaka hit eller dit?
Med frost på träden och klar, kylig luft promenerade jag till en mamma i Oscars klass som i kväll bjöd alla mammor i klassen på middag. Det var en brokig samling mammor som samlades kring matbordet. Väldigt intressant och många olika uppfattningar och resonemang kring barnen och skolan.
Utan att gå in på alltför många detaljer så kan jag ändå konstatera att jag som tycker att jag är en ganska sträng mamma när det kommer till sötsaker, är i själva verket en riktig "gottefé". Det är inte första gången den här typen av diskussion kommer upp, det sker allt som oftast på föräldramöten mm. Men idag blev det verkligen upprörda stämmor, som tyckte det var förskräckligt att det finns dagmammor som köper pizza till barnen ibland, eller som bjuder på kexchoklad till mellis - ja, allt som var tillstymmelse till gott var rena rama döööden för barnen!
Då väcktes faktiskt en liten jävul i mig och jag förmedlade min åsikt om att jag tycker det är härligt att barnen kan få ha det lite festligt i vardagen och att vi generellt är så mycket mer upplysta om vad vi stoppar i oss nuförtiden, så det kan väl ändå inte vara så farligt om fritids bjuder på o'boy någon gång ibland???? Eller om ett födelsedagsbarn bjuder på en glasspinne????
Tänk om Christoffer varit där, den lille gottegrisen, som smugglar ner kakor i barnens skolmellis och gärna skulle servera läsk till varje måltid. Han skulle plötsligt förstå hur resonabel hans fru faktiskt är när det kommer till godsaker...
Jag tycker en mamma, som var lite på min sida i kväll, sammanfattade det bra:
"Vad vore ett bröllop utan champagne, vad vore nyår utan skaldjur och vad vore en födelsedag utan en glasspinne??"
Ibland får man se till att göra livet till en fest!
En skön kväll
Vad hände? De sista dagarna har varit så inbokade så jag knappt hunnit sitta ner i vår älskade soffa. Men nu gör jag det äntligen igen, och det är så skönt. Jag njuter av att bara vara hemma mitt i familjesmeten. Precis lika mycket som jag ibland kan ha behov av att bryta vardagen och komma bort från familjesmeten.
Den här kvällen ska endast tillbringas i soffan, smaskandes på hembakade peppisar och lussisar. Kanske ska jag be min käre man värma ett glas glögg till sin trötta fru också? Och tända ljus, läsa tidningar och slötitta på TV tills ögonen svider och sängen ropar...
