Veckans "Novait"
Tänk att vår lille kille har fått fritidsgårdens finaste utmärkelse två gånger redan! Och han är den ende på hela "Nova" som fått utmärkelse TVÅ gånger. Första gången var motiveringen: "För att du bidrog till att diskandet gick som en dans efter bakstunden, och visade att det faktiskt kan vara riktigt kul med hushållssysslor".
Andra utmärkelsen fick han denna veckan: "För att du gav dina kamrater spontan och skön fotmassage och bidrog till att visa att det är givande att vara generös".
Jag säger bara: PAPPAS POJKE!
En ny familjemedlem?
När jag var gravid såg jag barnvagnar, magar och små bebisar överallt! Nu ser jag hundvalpar... Vi vet ju att det inte blir några fler små människor i vår familj, men en liten hundvalp vore ju så mysigt! Så i somras började vi nysta lite i ämnet och barnen är förstås eld och lågor.
Men så har jag fått nytt jobb, som kommer att kräva mycket tid. Jag vet så väl att det bästa är att vänta med hundvalp, men samtidigt tror jag hela familjen skulle få ett uppsving av en hund. Visst kan vi skaffa ett annat husdjur, men i ärlighetens namn, hur kul är det med en hamster eller ett marsvin? Som bits när man vill kela!
Just nu ligger jag risigt till hos barnen. Jag försöker förhala beslutet, men det är svårt när man ser barnens lycka när de träffar hundar. Som häromdagen på min favoritblomsteraffär Greenhouse....världens sötaste Bijon Havannais-valp:
Den nya lästekniken?
Igår kväll när Lovisa och jag skulle läsa godnatt-saga, så ville Lovisa läsa för mig i boken som hon lånat på skolbiblioteket. Det är fantastiskt att höra hur hon knäckt läskoden och ljudar fram orden. Men det mest komiska är att hon vid varje punkt gör en medveten andningspaus. Och den går till så att hon drar in luft genom näsan, formar munnen till ett "o" och blåser ut genom munnen.
Jag frågade lite försiktigt varför hon gör så vid varje punkt, även om jag förstod syftet med andningspausen. Jo, det var ju så att fröken sagt att man ska andas vid varje punkt. Tyvärr var det helt omöjligt att hålla sig för skratt vid dessa "yoga-andetag" och som tur var tog Lovisa det på rätt sätt och kvällen avslutades därför i ett antal skrattsalvor. En härlig avslutning på en lugn och skön helg!
Här är en bild på den lilla bukett blommor Lovisa plockade till mig i helgen. Några tappra blommor lever kvar i höstrusket.
Nerver av stål?
Oscar har försäkrat sig flera gånger de sista dagarna: "Mamma, är du stresstålig?" Fröken säger att den förälder som följer med klassen till Lidingölopps-stafetten måste vara stresstålig!" Och mycket riktigt, fröken har personligen frågat mig om jag är det.
Herregud, vad är det jag skulle göra egentligen? Cykla med barnen till Grönsta Gärde och finnas till hands. Så här i efterhand kan jag kanske förstå vad de menade. Att cykla med 100 stycken tio-åringar kanske inte är rutin-göra för mig! Innan vi ens kommit 100 meter hade tre personer ramlat, alla skulle tävla (eller mest killarna) och alla ringde på sina ringklockor HELA tiden. Hålla till höger?? Vad är det? Någon grät, någon hade tappat bort sina nycklar, en annans kedja hoppade.
Men i det stora hela höll jag mig cool hela dagen och njöt faktiskt av att se barnens glädje, kamratskap och nervositet. Stafetten gick toppen och Oscars lag placerade sig högt upp på resultatlistan!
Morgonen startade för övrigt alldeles underbart. Jag väckte Oscar halv sju med en puss och kram. Då säger han:
- Hej, mammi pammi. Vad kul att se dig! Kan inte du bara krypa ner och mysa med mig en minut?
Kan dagen börja bättre?
Trivial Persuit Live
Varje dag får jag ett antal frågor från barnen som jag inte kan svara på. Jag vill så gärna kunna ge svar på alla frågor och jag är trött på att säga "jag vet inte". Idag har jag fått frågor av alla de slag:
- Är det bra att ha FRA-lagen?
- Varför ser den bilen ut så?
- Vem kom på TV-apparaten?
Oscar hade en ny kompis hemma idag och jag var så nöjd att den här kompisen föreslog att de skulle göra SVT:s valtest, i stället för att sitta framför TV-spelet hela tiden. Lite präktigt förslag kanske men ändå en kul idé. Ända tills alla politiska frågor kom. Det var ju inte direkt lätt för Oscar att förstå innebörden i frågorna, som t ex "obligatorisk arbetslöshetsförsäkring". Frågorna haglade, och jag kämpade med svar som jag ibland knappt förstod själv. Dessutom så skulle Oscars kompis rätta mig hela tiden, för det visade sig att han gjort testet hemma flera gånger och fått helt andra svar av sin mamma.....
Men i slutändan så måste mina svar ändå varit ganska bra, för Oscar blev Centerpartist precis som sin mor och kompisen hade tydligen blivit Feministiskt Initiativ-väljare ; )
Puh, en svettig dag!
Känslan av riktiga brev sitter i!
Varje gång jag går upp för trappan och ser in i Lovisas nya rum blir jag lika glad. Det är ett fyrverkeri av färger och speglar Lovisa perfekt. Nu har även lilla postlådan på dörren kommit upp. Den köpte vi på skolavslutningen på vår årliga utflykt till Waxholm. Det är bara ett litet problem, och det är att det finns inte så många som skickar brev längre. Det är mest e-mail, sms och mms.
Jag minns när jag var liten. Jag hade så många brevkompisar, och det var alltid lika kul att gå och kika i brevlådan när jag kom hem från skolan. Bäst var breven från "Majsing" som jag träffade på ridlägret. Hennes kuvert var som små konstverk som damp ner i brevlådan. Och hur jag än försökte så kunde jag aldrig få till mina palmer och glassar som hon.
Och nu vill Lovisa ha brev i sin söta brevlåda. Men det kommer inga brev, så jag tog saken i egna händer och skrev ett litet brev och la i hennes låda. Och den glädjen när hon hittade brevet var obetalbar. För visst är det något speciellt med riktiga brev. Alla mina vänner och familj kommer nog få stå ut med mina vykort ett bra tag till...
Historien om Oscar
Igår var första föräldramötet i Oscars nya klass. Läraren verkar sträng men bra, och hade nära till skratt. Det tycker jag om, och Oscar med. Höjdpunkten på mötet var dock att läsa Oscars berättelse om sig själv, som satt uppklistrad på väggen. Ungefär så här:
"Jag heter Oscar jag är tio år jag bor på lidingö jag har en mamma som heter evalotta och en pappa som heter christoffer och en lillasyster som heter Lovisa."
Inga punkter, utan det mesta löpte på i en enda lång mening. Så fortsatte det:
"Jag har sommarställe i skåne och i frankrike i mandeljö jag är bra på fotboll och springa min favoritmat är franska musslor och pomm frit och min idol är leon messi"
Vad hände egentligen under sommaren? Har han helt glömt bort hur man skriver en text? Jag läste historien med en blandad känsla av förfäran och glädje. Ordet Mandeljö avgjorde. Jag började skratta högt och kan tänka mig att de andra föräldrarna tänkte att "där är en så där självgod mamma som tycker att sitt barn är roligast och bäst".
Och det stämmer nog.
Vår dotters oblyghet
Lovisa är så där härligt oblyg vad gäller våra mest intima kroppsdelar. Igår kväll stod hon naken framför spegeln och ropade ut helt ogenerat: "Oj, vilken stor snippa jag har! Kolla Oscar!". Oscar i sin tur börjar komma in i en lite känsligare ålder om man säger så, men vill ju inte vara otrevlig mot sin syster utan tittar i en hundradels sekund för att snabbare än kvickt återgå till hans värld, TV-spel!
Snart är hon säkert också där, med ombyten bakom stängda dörrar och handduk OCH bikini i bastun. Men jag njuter av alla gulliga småbarnsbeteenden så länge det går!
Små barn-anektoder
Bara Oscar och jag åt middag tillsammans. Mysigt. Han berättade om sin tjej som kanske skulle färga håret. Antingen blont eller brunt. Hon är så snäll och söt hans tjej. Plötsligt säger han, att om det blir fult så vill han nog inte vara ihop med henne längre...
Min hjärna börjar jobba. Hur ska jag med min "nya" förstå-och-stödja-barnens-känslor-filosofi resonera nu???? Man kan väl inte resonera så som Oscar nu gör? Å andra sidan skulle jag ju låta honom vara barn och få känna och tycka som han tycker och inte forma honom till någon slags ideal-människa.
Hur gick det då? Jo, det blev en lång diskussion. Han stod verkligen på sig och sa: "Mamma, du menar väl inte att jag ska vara ihop med någon jag tycker är ful?" och "Om hon har fula kläder kommer jag i alla fall göra slut". Och jag kontrade med "Oscar, det är det som finns inuti som räknas; som snäll och omtänksam och rolig och så" och "Hur skulle du känna om hon gjorde slut med dig bara för du råkade klippa dig lite för kort?" osv.
Oscar gav sig inte utan hävdade med bestämdhet att han ALDRIG kommer bli kär i någon som är ful, medan det i mitt huvud snurrade: Vad är ful? Skulle jag bli kär i någon som är ful? Har jag varit det? Är kläderna inte lite viktiga i alla fall?
Jag släppte det till slut, med en ganska skön känsla av att han för en gångs skull vet vad han tycker och stod för det. Men med en stark förhoppning att mina budord finns med i hans tankar framöver.
När jag sedan skulle natta min lilla prinsessa, så säger hon till mig:
"Mamma, jag önskar att du vore Lady GaGa"
"????"
"Det enda jobbiga skulle vara att det skulle vara så stökigt vid hämtningen i skolan"
I mitt huvud tänker jag att Herregud, jag är nog så långt ifrån Lady GaGa som man kan komma, och då säger hon plötsligt:
"Men jag älskar dig ändå, mamma"
En riktig Oscar-helg
Oscars födelsedag fortsatte i samma härliga anda som den startade. Han strålade av lycka när jag hämtade honom vid fritidsgården, och vi fortsatte sedan till bageriet för en smaskig födelsedagsfika.
Därefter hem och förbereda för kvällens släktkalas med italiensk buffé och fotbollstema. Maten bestod av grillade scampi och kycklingspett, krämig risotto, parma och mozarella rullar, marinerade champignoner, parmaskinka och melon, oliver, tomatcrostini ,sallad och bröd. Och som födelsedagsbarnet önskat "mammas goda kladdkaka" med grädde och glass.
När klockan slog åtta drog svenska nationalsången igång på TV6, och vi samlades allihop kring TV:n och hejade fram en seger för Sverige i EM-kvalet. En riktigt mysig kväll med en salig Oscar som somnade nöjd och utmattad.
Sedan har helgen fortskridit i fotbollens tecken med tre matcher för Oscars del. Idag kom äntligen lite värme i luften och jag tog en skön joggingtur runt sjön med en av de bästa sommarpratarna någonsin i hörlurarna.
För alla som inte lyssnat på Pär Johansson, som skapade "Glada Hudik"-teatern med utvecklingsstörda, så vill jag ge mina varmaste rekommendationer att göra det - å det snaraste. Varenda liten varelse på denna planet borde lyssna på honom och hans kloka ord, och han borde vara politiker för då hade valet varit så lätt.
När jag lunkade där i skogen och solens strålar strilade genom trädtopparna, blev jag så berörd av hans ord att jag fick en stor värkande klump i halsen. Men sen gick inte tårarna att hålla tillbaka....
Jag är så glad och tacksam för att få vara med och se Oscars lycka både på sin födelsedag och på fotbollsplanen!
Länk till Pär Johanssons sommarprat finns också i marginalen till höger:
En alldeles underbar morgon med vår 10-åriga prins!
Sista dagen innan tvåsiffrigt
I morgon fyller vår lille prins 10 år. Han föddes under natten, kl 01.31, för tio år sedan. Tänk att han lyckades pricka in min pappas födelsedag! Vilken fin present det blev till pappa. Och generösa som de är bägge två, trivs de att fira sina födelsedagar ihop och verkar inte ha några behov av att ensamma stå i centrum.
I morgon är det buffé och fotbollskväll beställt av tioåringen, och det ska bli så mysigt!
Men ikväll skäms jag lite. Jag har verkligen varit "häxan surtant". Är av någon anledning trött och energilös. Så jag hade inget vidare tålamod när barnen trotsade och körde lite nonchalant stil. Men de är så goa'. De är så bra på att säga förlåt. Det är verkligen något som de lärt mig! Ibland sitter mitt förlåt väldigt långt inne. Men de liksom drar ut det och det är så skönt efteråt.
Ibland är det nog inte så lätt att vara liten men ändå stor. Att börja fyran som Oscar gjort ställer till det lite inne i hans lilla knopp. Han är ju en så'n genomsnäll kille och vill väldigt ogärna göra någon illa. Så igår kväll när jag låg bredvid honom när han skulle somna berättade han att de på fritidsgården berättat spökhistorier. När han hade suttit där som mest uppslukad av kompisarnas rysarhistorier skrämmer en flicka honom, genom att banka hårt på fönstret utifrån. Han berättade för mig att han blev så rädd att han bara "råkade" peka finger åt henne.
Och det där blev ju väldigt jobbigt för Oscar. Han sa att han tänkt på det hela eftermiddagen och ångrade sig så. Och att han nog egentligen hade pekat finger till stenen som var bakom flickan som skrämde honom....
Den lilla historien är så talande för hur Oscar är idag- världens snällaste kille som också vill vara lite cool.
Han är dessutom en reflekterande, positiv, känslig kille med massor av härlig humor! Och i morgon är det hans stora dag som han är så pirrig inför. Jag tror han kommer bli nöjd....
Fotbollens Dag - för vuxna eller barn?
Igår var det heldag på fotbollens dag, som arrangeras varje augusti av Lidingö Fotbollsklubb. Ett riktigt jippo är vad det är, med massor av roliga aktiviteter men med fokus på fotbollen förstås.
Det är fantastiskt att se alla stora och små barn kämpa så svetten glöder. Det är som en enda stor turnering med den skillnaden att det inte finns något vinnande lag. Så det är egentligen rätt prestigelöst, men ändå stor prestige i att vinna respektive match eftersom det nästan alltid är någon kompis i motståndarlaget.
För oss vuxna är det som att gå på en JÄTTESTOR mingeltillställning. Man kommer inte mer än en meter innan man träffar ett nytt känt ansikte. Rätt trevligt, så länge man inte har ett barn som står och drar i armen och vill att man ska sluta prata. Det som däremot är patetiskt är att vissa vuxna även klär sig som om det vore en cocktailtillställning de kommit till. Och då menar jag verkligen extremt genomtänkt och uppklädd klädsel, och smink i flera lager på tjejerna. Det blir lite larvigt när det blir lite av en "titta-på-vår-lyckade-familj"-stämning!
Själv släpade jag mig dig med trötta ögon efter en aktiv och rolig helg med både kräftskiva och 40-årskalas. Men det var det värt. Jag är en riktig fotbollsmamma, som älskar att titta på Oscar och hans lagkompisar när de spelar fotboll. Dessutom fick jag nöjet att uppleva vår gudson Felix fotbollstalang för första gången. En riktigt mysig dag, trots allt.
Stora Stora Oscar
Det är stort att börja mellanstadiet på många sätt! Egen nyckel, cykla själv till skolan, ringa på mobilen. Fast jag vet egentligen inte. Det är nog framförallt mig det hela känns mest stort för. Jag vet inte var han är hela tiden, och det är nytt. Annorlunda. Jag har inte vant mig än.
Han tar sig själv till fritidsgården Nova. Oscar älskar det. Massor av nya saker att göra, som idag när de fick prova på yoga. Jag bad Oscar berätta lite om det, och det var så gulligt: "Vi fick sitta i lätta ställningen (lätt meditationsställning) och vi fick metera (meditera). Så fick vi andas in djupt och räkna tyst, ett två tre fyra, och andas ut. Det var jättekul, mamma!"
Och på fredag har de massage och avslappning. Gud, så bra! Och Oscar längtar, för precis som mamma älskar han massage.
Vår lilla minikommunikatör
Utav två kommunikatörer har det självklart skapats två små minikopior. Oscar har väl alltid pratat med allt och alla, men Lovisa håller som bäst på att köra om i ytterfil.
Vi har hantverkare i huset, rättare sagt Målar-Micke, som vi kallar honom. Om denna man vet nu Lovisa mer än hans egen äkta hälft. Hon kör intervju-metoden rakt av, och får ju faktiskt veta en hel del intressanta saker. Hon är också försigkommen och kommer med egna idéer på vad han skulle kunna renovera i hennes rum....
Tur att Målar-Micke också gillar och snacka. Men om jag skulle ge mig på att beskriva honom så är det "mycket snack och lite verkstad".
Inredningskillen
Oj vad han har tjatat! Oscar såg fram emot vårt IKEA-besök som om det vore EuroDisney vi skulle till. Men det gulliga var att han såg ungefär lika lycklig ut som när han är på tivoli.
Vi trotsade solens varma strålar igår och åkte dit direkt efter frukost, och var inte hemma igen förrän sen eftermiddag. Hela familjen roade sig med att inspireras och titta ut möbler till barnens nya rum.
Tyvärr blev dagens starkaste minne en extremt arg pappa som skrek så högt till sin lille son, att jag var HELT övertygad om att det var ett dåligt skämt. Jag har aldrig hört sådana röstresurser. Alla runt omkring blev knäpptysta, och liksom väntade på att pappan kanske skulle börja skratta åt sitt eget skämt. Dessvärre var det inget skämtande över hans raseriutbrott på sonen, och vi kunde konstatera att Christoffers agressionsutbrott framstår som rena rama silkesrösten i jämförelse. Så det var ju alltid lite positivt!
Men, det gav ingen större skugga över Oscars lycka att äntligen få beträda Ingvar Kamprads fort!
Lägervecka
Efter en svettig dag bland storrensning och renovering hemma på Tallrisstigen, landade vi i vårt tillfälliga boende för några veckor framöver. Medan mamma och pappa njuter av värmen i Frankrike, håller vi ställningarna (ni behöver inte oroa er!) i deras hus hemma på Lidingö. Just nu känns det som om vi är på långsemester i Käppala. Kanske inte låter så exotiskt, men faktum är att det känns oerhört lyxigt att få bo här med lite ytor att röra sig på och en hänförande utsikt över havet.
Barnen hade längtat och det märks tydligt att de blivit större nu när de faktiskt också uppskattar samma bekvämligheter som Christoffer och jag.
Och i morse var de fulla av förväntan när de skulle på sina respektive lägerveckor: Oscar på "Zlatan-camp" som inleddes med att han igår fick ett MMS av Zlatan själv, med en film där han önskade Oscar välkommen och lycka till på lägret. Behöver väl knappast tillägga hur extremt nöjd Oscar var?? För att inte tala om pappa Christoffer....
Lovisa skulle iväg på sitt allra första läger, gymnastikläger med Vikingarna. Hon var så otroligt söt i sin lånade lilla gympadräkt. Mest pirrig var kanske mamma, som tyckte det kändes lite jobbigt att lämna henne i dörren till ungdomarna som håller i lägret.
En spännande vecka för oss alla!
Dagens reflektion: På mina jogging-turer möter jag ofta andra motionärer i spåret. Jag har inlett en liten lek för mig själv som går ut på att kolla hur många som hälsar på mig, om jag inte hälsar först. Svaret är tyvärr ganska deprimerande. I princip ingen säger "hej" när vi möts i spåret. Bara om jag tar initiativet. Då svarar en del. En och annan ser till och med riktigt glad ut. Och då undrar jag ännu mer varför inte de kunde hälsa först....
Insomnia
Stunder som jag älskar. Att ligga bredvid barnen på kvällen och bara mysa. Höra hur deras andning blir tyngre och tyngre. Och sen det gulligaste. De små "insomnings-ryckningarna". Små och subtila. Inte som mina flodhäst-liknande ryckningar, där hela kroppen plötsligt lämnar sängen i ett jätteryck. Jag vaknar, och får börja om insomnings-proceduren.
Just nu sover två små trötta barn i sina sängar. Oscar pömsig efter en lång dag med skola, bad och fint uppträdande i skolan för oss föräldrar. Lovisa efter "Trulle"-avslutning, bad och lek. Och snart sover även jag, trött efter en lång dag med viktigt möte, sjukgymnastik, solbad och mamma-fix.
Morgonodör
I flera dagar under en tid har Lovisa, precis när hon vaknat, klagat på att det luktar illa i vårt hus. Jag har funderat lite på vad det kan vara hon menar för jag har inte känns något. Men härom morgonen kom jag på vad det var. Det är hennes lilla morgonandedräkt. Okej, den kanske inte luktar blomma, men jag älskar den ändå! Verkligen.
Jag undrar vid vilken ålder andedräkt övergår från gullig till äcklig?
Obekväma frågor
Det här numret av Mama låg på soffbordet igår. Barnen vet att det är en av mina favorittidningar. När vi igår satt i soffan tittade Oscar på tidningen och läste högt: "Mamas sexundersökning. Svenska mammor 2010: Vi vill ha mer sex!" Så tittade han på mig och frågade:
- Vad menar de med det???
Oj, vad min hjärna började arbeta. Nej, det går nog inte att lura honom att det handlar om siffran sex. Han vet mycket väl vad sex är vi det här laget. Och det verkar kanske konstigt att säga att andra mammor, men inte jag förstås, vill ha mer sex. Så jag började mumla något som jag idag inte ens kan minnas. Han förstod nog att jag kände mig obekväm och valde att inte fråga mer i ämnet. Så han avslutade samtalet med att tillägga:
- Och typiskt dig att ringa in texten "Så får du barnen att somna i tid".
Trots att jag, helt sanningsenligt, förklarade att det var tidningen själva som ringat in den texten så såg han mycket skeptisk ut.
