Everyday MOMENTS

   Min hjärna börjar jobba. Hur ska jag med min "nya" förstå-och-stödja-barnens-känslor-filosofi resonera nu???? Man kan väl inte resonera så som Oscar nu gör? Å andra sidan skulle jag ju låta honom vara barn och få känna och tycka som han tycker och inte forma honom till någon slags ideal-människa.

Hur gick det då? Jo, det blev en lång diskussion. Han stod verkligen på sig och sa: "Mamma, du menar väl inte att jag ska vara ihop med någon jag tycker är ful?" och "Om hon har fula kläder kommer jag i alla fall göra slut". Och jag kontrade med "Oscar, det är det som finns inuti som räknas; som snäll och omtänksam och rolig och så" och "Hur skulle du känna om hon gjorde slut med dig bara för du råkade klippa dig lite för kort?" osv.

Oscar gav sig inte utan hävdade med bestämdhet att han ALDRIG kommer bli kär i någon som är ful, medan det i mitt huvud snurrade: Vad är ful? Skulle jag bli kär i någon som är ful? Har jag varit det? Är kläderna inte lite viktiga i alla fall?

   Jag släppte det till slut, med en ganska skön känsla av att han för en gångs skull vet vad han tycker och stod för det. Men med en stark förhoppning att mina budord finns med i hans tankar framöver.

När jag sedan skulle natta min lilla prinsessa, så säger hon till mig: 

"Mamma, jag önskar att du vore Lady GaGa"

"????"

"Det enda jobbiga skulle vara att det skulle vara så stökigt vid hämtningen i skolan"

I mitt huvud tänker jag att Herregud, jag är nog så långt ifrån Lady GaGa som man kan komma, och då säger hon plötsligt:

"Men jag älskar dig ändå, mamma"