Nerver av stål?
Oscar har försäkrat sig flera gånger de sista dagarna: "Mamma, är du stresstålig?" Fröken säger att den förälder som följer med klassen till Lidingölopps-stafetten måste vara stresstålig!" Och mycket riktigt, fröken har personligen frågat mig om jag är det.
Herregud, vad är det jag skulle göra egentligen? Cykla med barnen till Grönsta Gärde och finnas till hands. Så här i efterhand kan jag kanske förstå vad de menade. Att cykla med 100 stycken tio-åringar kanske inte är rutin-göra för mig! Innan vi ens kommit 100 meter hade tre personer ramlat, alla skulle tävla (eller mest killarna) och alla ringde på sina ringklockor HELA tiden. Hålla till höger?? Vad är det? Någon grät, någon hade tappat bort sina nycklar, en annans kedja hoppade.
Men i det stora hela höll jag mig cool hela dagen och njöt faktiskt av att se barnens glädje, kamratskap och nervositet. Stafetten gick toppen och Oscars lag placerade sig högt upp på resultatlistan!
Morgonen startade för övrigt alldeles underbart. Jag väckte Oscar halv sju med en puss och kram. Då säger han:
- Hej, mammi pammi. Vad kul att se dig! Kan inte du bara krypa ner och mysa med mig en minut?
Kan dagen börja bättre?
Kommentarer
Trackback
