Mobiltjatande barn
Vad är det som gör att två små barn så gärna vill ha en mobil? Inte kan det vara för att de ska ringa och prata med kompisar i alla fall. Det måste vara ett ha-begär som så många andra har (jag till exempel). De är så fascinerade av själva prylen så att det nu har gått över till någon slags besatthet. Tio år har vi satt som gräns redan från början, och än så länge har jag varit benhård men jag känner hur jag börjar vekna vad gäller Oscar.
Det lyser i ögonen på honom när han ser en mobil och han vill mest ha den för att lyssna på musik i och spela spel på (säger han). Idag när vi var inne i Båstad och tittade på tennis, så stod Sony Ericsson i vartannat hörn och marknadsförde sina mobiler, och Oscar suktade som aldrig förr. Om han fick köpa den för egna pengar så skulle han avstå sin veckopeng tills han var femton år, påstod han. Lite senare på eftermiddagen var han, och även Lovisa, med i en mobil-tävling som gick ut på att man skulle ta en så bra bild som möjligt med sin mobil och lämna in. Båda barnen lånade min mobil och var med i tävlingen med varsin bild (som var mindre bra....). Det skapde i sin tur en lång diskussion om hur vi skulle lösa situationen om ett av barnen verkligen vann en egen mobil - en diskussion som slutade i någon slags halvbra lösning om att den andre skulle få låna mobilen - bara han/hon frågade innan.
I vilket fall som helst, klockan fem samma eftermiddag skulle de ringa om något av barnen vunnit en egen mobiltelefon. Gissa om det satt två barn och dreglade över min telefon från 16,45 och 18 och kom på alla möjliga anledningar till varför Sony Ericsson inte kunnat ringa ännu och meddela att just någon av dem vunnit. Men nej, ingen ringde och nu har vi i stället tjat från två barn som vill åka in till Båstad varje dag i två veckor och vara med i tävlingen....
Då kanske det ändå är enklare att köpa en, men riktigt än har jag inte givit upp!
