Adventure-family
När är den bästa tiden att åka på vattenland? Jo, när det är så varmt i luften så att det inte finns någon risk att frysa och när det är lite folk så man (läs barnen) kan åka massor! Så blev det igår. Äventyret tog plats i St Maxime och vi hade en superkul dag!
Vi var där tillsammans med Alexandersons och Holms och det är ett sant nöje att se hur kul barnen hade. Efteråt åkte vi in till byn för att äta glass och titta på äkta franska boule-spelare på Prins Bertils bouleplan i hans egen hemmaort. Därefter drink och grillade hamburgare hos Almkvist med strålande utsikt över St Tropez-bukten.
Trots min elaka snuva är livet toppen!
En tur västerut
Igår blev ytterligare en underbar dag i en liten vik mellan St Maxime och Fréjus. Inte nog med att det fanns lekkamrater, klart vatten, glass och crêpes. Det fanns också en liten bikinibutik där Lovisa mer än gärna spenderade mycket tid. Det gick så långt att hon till slut kom och frågade mig vad det betyder när butiksägaren säger: "OK, bye-bye, OK bye-bye" och viftar utåt med händerna.....
Jag förklarade för Lovisa att ägarinnan kanske tyckte att det räckte med att titta runt nu, om hon inte hade för avsikt att köpa något. Då svarade Lovisa: "Jaha, var det därför hon viftade med en peng också?".
Fransmän är ändå fransmän! Klart man som svensk inte handlar något där då.
Un invasion
Efter en trevlig invasion av sociala kontakter under ett dygn, så intog vi återigen vår absoluta favoritplats här nere: En ljummen kväll i fåtöljerna ute på altanen med TV.n vänd utåt. Och massor av tända ljus. Just nu friidrotts-VM.
Snacka om att gå in i väggen
Gårdagens utflykt till "hoppstranden"
Två gånger har det hänt nu. Att Lovisa går rakt in i glasdörrarna ut till altanen. Vi är nog inte riktigt vana vid glasdörrar som är så rena att man inte ser skillnad på inne och ute. Och jag vet att man inte får skratta när någon gör illa sig, men det ser faktiskt extremt roligt ut när någon går rakt in i dörren.... Men Lovisa uppskattade inte mitt spontana skratt direkt. Och jag kommer ihåg hur det känns, för jag har också blivit skrattad åt när jag själv gått in i glasdörren. Jag tror alla i hela släkten har gått in i de här glasdörrarna. Och farmor gjorde det varje gång.
Nostalgi i Juan-les-Pins
Det är väl en sisådär 20 år sedan som jag spenderade några somrar med kompisar i Juan-les-Pins. Lite har uppgraderats sedan dess. Jag har nu gått från pizza Margerita (billigast) till pizza Reine och från hotellrum utan balkong och med toalett bakom draperi (där man fick sätta på musik när man skulle göra nummer två så att de andra inte hörde) till bekväm lägenhet med altan och tre badrum....
Det slog mig vid besöket i Juan-les-Pins igår vad härligt det är att livet har sina olika faser. Tiden för 20 år sedan var fantastisk kul (och jag fattar idag inte hur mamma och pappa kunde släppa iväg mig - coolt) och tiden idag är så mycket mer innehållsrik och värdefull.
Vi hade en härlig dag igår med Fraise Melba, Framboise Melba, Plage Privé, Cappuccino, shopping, spelhall, vedugnsbakad pizza, crêpes au sucre, och till sist en titt på min favoritbil av alla sorter - Fiat 500.
Situation de Crise
Lovisa i sin nya Riviera-bikini, från vår favorit-bikinibutik
Antingen så är det fel på vågen eller så har kläderna krymt i tvätten. För det kan väl inte vara croissanterna, favoritkolorna Mi-Choko och Carambar eller allt vin som börjar ge utslag på vågen? Men jag har dubbelkollat med Gustav, Anna och Christoffer - vågen stämmer på dem! Och shortsen som jag köpte i min favoritaffär nere vid stranden för fyra år sedan har gått från modell baggy till slimfit.
Så nu blir det till att ta tag i den här krissituationen - croissant varannan morgon, simning och morgonpromenader samt solsvettas, så ska nog viktkurvan vända nedåt igen.
Pardon?
Dagens utflykt med familjen Alexanderson, med snorkling och harpunjakt
En gång en fena på franska! Men nu? Ett fjäll på sin höjd.
Det liksom bara blir till en stor seg massa i munnen, och fastnar där! Tack och lov så förstår jag det mesta fortfarande, med undantag från situationer som när jag tog emot rörmokaren igår. Det var bara att låtsas förstå. Och det hjälpte inte direkt att han pratade extremt nasalt, i princip som om han vore dövstum. Lillebror Gustav och jag kämpade och tänkte att om vi lägger ihop våra kunskaper så kanske det funkar. Det gick sådär. Men rörmokaren trodde jag förstod allt eftersom jag hela tiden nickade instämmande och sa "oui", vilket resulterade i att han uttryckte sin förtjusning över att få träffa någon som förstod så bra....
Barnen har kört hårdträning på franskan innan vi kom ner. De fick en lapp, som jag skrev i någon typ av fonetisk skrift, för att lära sig att räkna till tio på franska:
Ö
DÖ
TROA
KATTRE
SÄNK
SISS
SÄTT
UIT
NÖFF
DISS
Det funkade extremt bra, så nu visar de stolt upp sina kunskaper. Och mormor har förklarat att, som Lovisa återberättade det, man MÅSTE säga "Bonjour" när man går in i en butik för annars kan de bli väldigt otrevliga. Så det är barnen mycket noggranna med.
De är så lyckliga över att vara här. De uppskattar olikheterna från hemma och tycker de mesta är väldigt spännande! Precis som Christoffer och jag.
Frallan - here we come!
Två år sedan är det vi var här, tillsammans hela familjen. Länge sen för att vara vi. Vi har det alltid så mysigt här i Mandelieu strax utanför Cannes.
Efter en fantastisk vistelse i Skåne med sol och allt de bästa svensk sommar har att erbjuda, så var det inte lite utan att man frågade sig om den här resan egentligen var nödvändig att åka iväg utomlands. Men så fort vi landade, och den fuktiga värmen och de speciella dofterna slog emot oss, så kändes det så härligt. Lovisa pekade ut från planet efter vi landat och ropade: "Titta mamma, vilka fina palmer!!". Det var ungefär 30 år sedan jag ropade samma sak till mina föräldrar på samma plats. Lustigt.
Flygresan var ett litet äventyr och morgonen flöt inte på som räls direkt. Klockan ringde klockan 04, så långt allting gott. Pappa var så gullig och körde oss ut till flygplatsen (han är ändå vaken då, som han sa...).
Väl på flygplatsen började hjärtat banka hårt när jag upptäckte att vår flight inte stod med på tavlan över Departures. Jag hann tänka mycket. Det är väl den 25 juli? Är flyget inställt? Men det visade sig att vi var på fel terminal. Ut igen och ta buss till rätt plats för att mötas av nästa kaos med trasiga bagageband och riktigt dålig stämning i kösystemet. När väskorna väl var incheckade skulle vi växla pengar. Lång kö igen. När vi äntligen kom fram var kortmaskinen sönder så de tog bara emot kontanter. Nu började det bli bråttom. Växlingen fick vi hoppa över och i stället gå direkt till planet.
I kön var det en liten bebis som skrek så lungorna höll på att spricka. Oscar kommentar var: "Bara vi inte hamnar brevid den bebisen". Och var hamnar vi? Jo, precis raden framför förstås! Och jag kan säga att skrikandet utanför gaten var bara uppvärmning för den bebisen. Jag har aldrig hört en bebis skrika så högt och så länge. Oscar satt och höll för öronen, Christoffer satt paralyserad med stirrblick och gick inte att kommunicera med, Lovisa var rätt oberörd och jag körde svenska stilen, typ låtsas som jag inte märkte nåt. Men i själva verket hade jag panik inombords. Jag älskar inte att flyga, och det där ylandet fick mig att känna mig oerhört olustig och egentligen ville jag skrika likadant..... Bebisen somnade till slut av utmattning och väl nere på marken igen så upplevdes situationen som ganska banal.
Nu har vi bytt badbryggan mot plagen, Fantan mot Orangina, lågskor mot högklackat, osminkat mot uppiffat, kavring mot baguette, makrill mot moules, grustennis mot beachtennis, morgonjogg mot morgonsim, möss mot ödlor och vatten mot vin. Även om Sverige är som bäst när sommaren är fin, så är det ett stort miljöombyte att komma hit. Lite glitter och glamour för ett par veckor är riktigt skoj!
Apropå kontraster
Jag tänkte lite mer på det där med kontraster i livet, och kom och tänka på en resa som var en väldigt stor upplevelse för mig. Det var resan till Mumbai, Indien, som vi gjorde nyåret 2007/2008. Snacka om kontraster!
Vi lämnade ett grått, kallt, tyst och färglöst Sverige och landade tio timmar senare som i en sagovärld. Det var verkligen ett sådant tillfälle när jag fick nypa mig i armen för att se om jag inte drömde. Indien är precis allt vad Sverige inte är: de starka färgerna, ljuden, fattigdom, lyx, myller av folk, trafikkoas, kryddstark mat, tiggandet, synen på pengar, temperamentet. Egentligen tror jag inte det finns något som inte är tvärtemot Sverige. Därför blev upplevelsen total. Och minnena vackra. Jag hoppas att vi får komma tillbaka till Indien någon dag igen och uppleva ännu mer.
Djur å Natur
Jag tror aldrig riktigt att jag varit någon museumtjej. Varje gång barnen börjar prata om museum börjar det liksom krypa i kroppen och hjärnan börjar arbeta på högvarv för att komma på övertygande ursäkter för att inte behöva gå. Vet inte riktigt var motviljan kommer ifrån, men jag har väl inte haft så många positiva museumupplevelser helt enkelt. Ofta är det mycket folk och massor av aktiviteter och jag blir mest snurrig när barnen ropar och ska visa än det ena och än det andra. Mest njuter jag av att se barnens glädje och nyfikenhet.
Men om det är något museum som jag i alla fall tycker om lite grann, så är det Naturhistoriska Riksmuseet. Där finns många intressanta utställningar om djur, natur och människan. Skulle kunna lärt mig massor vid dagens besök om det inte vore för barnen som ideligen slet mig mitt itu för att få vara först och visa något nytt som de just upptäckt. Jag kan helt enkelt inte koncentrera mig - det blir till att åka helt själv någon gång och bara insupa all intressant fakta som det här museumet faktiskt erbjuder.
Dagens stora behållning var i alla fall fotoutställningen med den svenska fotografen Mireille de la Lezs fantastiska bilder av en värld av is. Fascinerande att se hennes otroliga fotografier på imponerande djur i extrem miljö. Och ännu mer fascinerande att veta att fotografierna är tagna av en kvinna i min ålder som sadlat om från "kontorsarbete" till prisbelönt naturfotograf. Det fick mig också att inse att jag är mycket mer en DjuråNatur-tjej som tycker om att vara ute och se saker "live" än i "stillbild".
Nu möter vi våren
Vi brukar alltid ha tur med vädret på påsken. Så även i år. Temperaturen kanske inte är lika hög som den brukar men solen är här, och det njuter vi av. Promenader, mat, dryck, godis och så mat igen. Ett ständigt lätt illamåeende är tyvärr en konsekvens av det.
Idag har vi fullföljt traditionen att tillsammans med familjen Rasch både färga och rulla ägg. Min uppgift brukar vara att baka något gott till kaffet, och idag slog jag till på de finaste påskbakelserna. De bestod av nötmaräng och hallongrädde och toppades med en gräddklick och en aprikoshalva vilket gjorde att det såg ut som ett litet ägg på toppen. Rätt nöjd själv faktiskt!
Barnen startade dagen med att leta efter påskäggen i trädgården, med hjälp av skattkarta som jag ritat. Lyckan var gjord när de hittade sina ägg fyllda med godis vald med omsorg. Eftersom de har godisförbud resten av året så var det extra härligt just i år att öppna påskäggen och hitta sina favoritgodisar.
I morgon väntar förmiddagsfika (vuxenpoäng) med Lotta och Levente i Ranarpstrand och därefter lite besök längst konstrundan. Vi har det med andra ord riktigt bra. Livet är rättvist just nu!
Mentalt är jag redan i Bangkok
Idag tryckte jag på knappen. Boka-knappen alltså. Jag har ju många gånger kommit fram till just det steget i online-bokningar av en resa, men aldrig vågat trycka ner fingret i sista steget. Men idag gick jag hela vägen och räknade 1-2-3 och sen tryckte jag på Genomför bokningen. Så nu har vi fyra flygbiljetter bokade till Bangkok i november. Och bra pris var det också.
Just nu har jag ett stort behov av att längta och drömma och tänka framåt. Positiva tankar. Jag ser vår lilla familj på äventyr i Bangkok och sedan vidare till paradisöar med palmer, bad och "flied lice". 16 dagar. Och barnen kommer att bli överlyckliga.
JIPPIIIEEEE!!!
OS nästa?
Det var med darriga ben min käre man ställde sig på startlinjen i årets upplaga av Vasaloppet. Under veckan i fjällen var nervositeten påtaglig och alla våra försök att samtala om den kommande utmaningen avböjdes vänligt men bestämt. Han ville också tona ner förväntningarna. Så lågt som att det var 50-50 % att han skulle klara loppet vs bryta. Dagen innan start kom mardrömmen. Christoffer hade drömt att han på Vasaloppsstartens morgon vaknade upp med svåra stressfrakturer över kropp och ansikte bestående av stora svarta prickar över hela kroppen inkl ansikte.
Men jag har aldrig tvivlat. Jag visste att han skulle klara det! Annars skulle jag ju också ha köpt kolhydratladdning för flera hundra i onödan...
Jag och barnen hejade på honom så ofta vi kunde i spåret, även om Oscar var mer fokuserad på att komma med i någon TV-kamera och bli kändis. Och väl i mål svischade den stolte atleten in 10 timmar senare, till AC DC's High way to hell. Han skrek av lycka. En stor eloge för ett mycket proffsigt och starkt genomfört lopp!
Äkta fjällsemester när det är som bäst
Som alla semestrar så startade även denna med att allt skulle packas. Inför detta lilla äventyr hade jag fått någon form av tvättmani. Jag vet inte hur många maskiner jag körde. Kändes som ett desperat försök att förlänga sportlovet.
Lovisa och jag hade våra små duster om vad hon skulle ha med sig. Jag fick igen och igen påminna om att vi var på väg på en vintersemester och inte på sol och badresa. Och när jag sa att hon inte fick ta med sig sin vita tunna midsommarklänning med smala axelband, så kom utbrottet. Hon var helt förkrossad. Då fick jag en flashback till när jag var i tonåren och skulle åka till Åre med familjen. Jag skulle absolut åka upp till Åre i min nyinhandlade kappa från Gul & Blå, som var lila och svart-rutig. Vilket bråk det blev. Mamma och pappa tyckte inte den var tillräckligt sportig (vilket jag idag kan hålla med om).
Nu tog jag Lovisa i knät och berättade just den här historien. Hon grät och grät och frågade snyftande: "Men varför gör du likadant när du blir vuxen då?"
Och det var ju en bra fråga sa jag, och så gick vi och packade ner den vita klänningen som hon sedan hade på sig flertalet av kvällarna. Söt som få.
Veckan blev perfekt på alla sätt och vis. Inte ett moln på hela veckan. Godaste vänner som alla känns som familj. Fantastiska längdturer på kalfjället. Våffla med grädde och hjortronsylt. Varm choklad med vispgrädde. Middagen serverad. Massor av skratt. Bastu med kall öl. Vi hade så mysigt att min käre man och jag helt glömde bort att vi hade bröllopsdag där uppe...
Final countdown
Endast en god natts sömn kvar. Sedan bär det av. Nedräkningen har pågått i ungefär ett år. Ja, sen vi var där förra gången. Svenska fjällen hägrar. Närmare bestämt Walles Fjällhotell i Bruksvallarna. Fem familjer blir vi totalt, och det är ett eldorado för både vuxna och barn - fast i fridfull miljö. Vi ser fram emot många svängar i backen, sol (utlovat enl min Iphone och då ska det stämma!), after ski, snacks, öl, god mat och dryck, svettställ, bastu, sköna sängar, härliga vänner, fantastiska turspår, matsäck, hotellfrukost, poolen, pingis, familjemys och skratt.
Ett missöde skedde dock idag. Kalle som är äldst i familjen Svensson bröt armen just dagen innan avfärd. En liten sorg för oss alla, men mest för honom själv förstås. Men vi ska se till att han får det toppen ändå. Tappra Kalle, som älskar skidåkning i alla former....
En hjälpande hand
Efter en uppfriskande skridskotur med barnen plus kompis på Kottlasjön, satte vi oss i bilen med kurrande magar. Attans, bilen startade inte. Bilbatteriet hade varit dåligt ett tag och med det här vintervädret så var det tydligen dags att lägga av helt. Det var bara det att det kändes som tidpunkten för detta var mindre lämpligt, eftersom barnen både var lite frusna och dessutom hungriga som vargar.
Jag var dessutom inparkerad av två bilar, varav den ena stod med motorhuven åt fel håll, vilket innebar att min enda räddning var att bilägaren till vänster skulle komma, och dessutom ha lite koll på hur man hanterar startkablar.
Som ett skänk från ovan kom denna MANLIGA man. Det tog emot lite att fråga (vilket säkert ha att göra med att jag tyvärr hade tyckt det var lite småjobbigt om någon frågade mig i kylan) om han kunde hjälpa mig. Men jag tog mod till mig och det visade sig att jag inte kunde ha hittat ett bättre mansexemplar för detta ändamål. Han skarvade ihop mina startkablar med sina startkablar (för bilarna stod lite för långt ifrån varandra) och förklarade mycket pedagogiskt hur man gör, och vips så kunde jag starta bilen igen.
Oscars kommentar direkt efter var "Mamma, visst fattade du ingenting av vad han sa?" Och dessvärre har han väldigt rätt i det. Den typen av information går liksom bara inte in i min hjärna. Och vad jag avskyr att inte fatta och känna mig som ett fån! Inte ens öppna motorhuven på vår avancerade bil klarade jag av. Mycket genant.
Det minnesvärda i hela detta äventyr var att komma ihåg hur härligt det är med människor som hjälper till, och utan en suck. Det ska jag memorera och utöva mer framöver. Han räddade min dag.
Lite senare på eftermiddagen, ringde Lovisa från sin kusin där hon var och lekte. Hon var mycket nedstämd, och förklarade med svag röst att hon ätit en chokladboll trots godisförbud. Sen sa hon: "Visst är det helt kört nu för mig mamma??" Men då kunde jag hjälpa min dotter genom att säga att chokladboll kanske är ett gränsfall om det tillhör godis eller inte, men just idag tycker jag att vi kallar det bakelse...
Ett minnesvärt nyår!
Det blev ett fantastiskt nyår med härligt vackra vinterdagar på Resö, hos Linda och Martin med barn. Vi och familjen Svensson fick uppleva purfärsk hummer och räkor som vi hämtade direkt från fiskarn, korvgrillning över öppen eld, vedeldad bastu, gourmand-mat och dryck i vacker miljö med härliga vänner under årets sista dagar. Barnen levde som på kollo och njöt minst lika mycket som vi....
En helg att minnas. Och många vittnen till de löften och önskningar vi alla hade inför 2010.
Drömmar som dämpar
Tänk att vissa knepiga gener går i arv. En mindre allvarlig sådan är att Oscar ärvt min extrema "söka-efter-den-perfekta-resan-på-nätet"-gen. Jag kanske inte är direkt ensam om den genen, men att fastna i flera timmar (jag vill helst inte specifisera hur ofta) för att hitta den optimala destinationen för vår familj och sedan gå så långt att jag fyller i allas namn, ålder och kommer ända till knappen "slutför" känns inte helt normalt alla gånger. Men det hjälper mot mina res"cravings" - i alla fall en stund. Och när drömmen väl ska bli verklighet har jag en mycket diger önskelista vad gäller resmål.
Nu är det alltså så att käre Oscar också har ärvt den genen (ja, när han inte tittar på hus på Hemnet förstås!) och kan sitta tills ögonen svider och drömma om Maldiverna och Bora-Bora. Mysigast är förstås när vi sitter tillsammans och suktar och drömmer, som vi gjort idag och som vi gjort så många andra dagar.
Moments i Åre
Slutet på sommaren närmar sig och upplevelserna från Åre börjar smälta in. Fjällsemester på sommaren var ju ett helt nytt fenomen för oss, så på våra fem små dagar ville vi ju prova på så mycket som möjligt.
Inramningen var utsökt med vackert väder och gott sällskap av familjen Thorslund. Åre kändes som en riktig alpby bör på sommaren, och vi har nu förstått att det som ersätter skidåkningen på vintern är att ta med cykeln upp i liften och sedan cykla downhill på banor med olika svårighetsgrad nerför backarna.
Här kommer tio minnesvärda höjdpunkter från fjällsemestern i Åre:
1. Snöbollskriget på toppen av Åreskutan
2. Nakenbadet i bäcken på fjället
3. Att dricka det friska vattnet från bäcken som rann längs vår vandring nerför fjället
4. "After down hill" - stämningen på torget efter en dag i backarna
5. Utsikten över Åresjön och fjällen, särskilt om kvällen när alla skärmflygare prydde himlen i kvällssolen
6. Min vurpa när jag skulle försöka kliva i kajaken - inte helt smidig.... och trillade i vattnet
7. Oscars fiskelycka och hans första öring
8. Middagen på Tottebo på Maries födelsedag
9. Spabehandlingen "Huvudverket"
10. Nattbad i en spegelblank Åresjö
Något bottennapp? Jo, för mammornas del äventyrsbadet på Holiday Club. Detta var å andra sidan alla barns eldorado!
Sommaren del 2 är slut - bildbevis från en äventyrlig resa till Åre!
